Eintrag · Althochdeutsches Wörterbuch
mittingart st. m.
st. m. (zur Bildg. vgl. Matzel, Unters. S. 143 f. 278, Idg. et. Wb. 1,707); ae. middangeard; got. midjungards. — Graff IV,249 f.
mittin-gart-: dat. sg. -e F 26,14; acc. sg. -] I 29,22. 43,15. mittin-gardes: gen. sg. I 1,1. 30,9. 1) der bewohnte Erdkreis (vgl. Matzel, Unters. S. 118 Anm. 60a): noh umbihringa mittingardes ęrdha non fecerat ... cardines orbis terrae I 1,1. after Christe uuas in mittingarte .. meistar umbi daz elidiutiga qui post Christum fuit in mundo magister gentium insignis F 26,14. 2) Gesamtheit der Menschen, Menschheit: ni sindun firstandande dhazs so selp so ir dhurah uueraldi aloosnin uuardh chiboran chisaghet, so sama auh uuard chiquhedan dhazs ir bi mittingardes nara chirista chimartirot uuerdhan non intellegentes quia (sicut) propter redemptionem mundi illum dicit nasci, ita et pati oportuit I 30,9. (Gott) zi imu chidhinsit allan mittingart ad se omnem contrahat mundum 43,15; ferner: 29,22 (mundus).
Vgl. mittigart, mittil(a)gart.