Eintrag · Althochdeutsches Wörterbuch
mittigart st. m.
st. m. (zur Bildg. vgl. Matzel, Unters. S. 144, Gröger § 76 u. S. 126); an. miðgarðr. — Graff IV,249 f. Verstümmelt: mitti-gar. e: dat. sg. F 29,20/21; -gar.: acc. sg. 26,11; -g..: dass. 37,22. 1) der von Menschen bewohnte Erdkreis (vgl. Matzel, Unters. S. 118 Anm. 60a): ubar allan mittigart untar .. mannum elidiutic spraha in universo orbe inter gentes et homines est barbara locutio F 26,11. 2) irdische Welt: nist abulgi bidiu huuanta siu in desemo mittigarte neouuiht uueraltehteo niruohhit noh niuueiz desses ærdlihhin habennes einiga abanst non aemulatur, quia per hoc quod in praesenti mundo nihil appetit, invidere terrenis successibus nescit F 29,20/21. irmanot unsih za forstantannne in seuue desan antuurtun mittigart uuesantan admonet nos intelligere mare praesens saeculum esse 37,22.
Vgl. mittil(a)gart, mittingart.