Hauptquelle · Althochdeutsches Wörterbuch
selbboum st. m.
selbboum st. m. , mhd. selpboum; as. selfbôm ( s. u. ); vgl. mnl. selfboomde n. — Graff III,123. selp-paume: dat. sg. Gl 1,291,48 ( Rd, -e l p- Jb ); -paū: acc. sg. 272,12 ( Jb-Rd, vgl. Gl 4,589,5); -poum: nom. sg. 2,370,33 ( 2 Hss., 1 Hs. -ov-); acc. sg. 1,329,29 ( M, 6 Hss. ); dat. pl. - ] en 2,767,30. — self-bŏmi: nom. pl. Gl 1,717,26 ( Brüssel 18723, Gll. 10. Jh. ). Mit Konsonantenschwund in der Fuge: selpoum: nom. sg. Gl 2,627,27 ( lat. abl. ). 767,41 ( lat. acc. pl. ); dat. sg. - ] e 694,31. 768,21; acc. sg. - ] 1,323,19 ( Sg 295, Gll. 9./10. Jh.? ). 329,30 ( M, 4 Hss., 2 -ov-). Mayer, G…