Hauptquelle · Althochdeutsches Wörterbuch
thunkôn sw. v.
thunkôn sw. v. , mhd. tunken, dunken, nhd. tunken. — Graff V,195. ke-tunchot-: part. prt. dat. sg. m. -emo Np 50,9; ge-: part. prt. - ] Np 67,24. 80,11. — dunch-: part. prs. -onde Nc 824,1 [189,27]; ke-: part. prt. acc. sg. n. -otez NpNpw 101,10; ge-: part. prt. dat. sg. m. -etemo Npw 50,9; dunc-: 3. sg. conj. -o T 107,2; gi-: part. prt. -ot Gl 2,241,19 = Wa 81,26/27 ( Carlsr. S. Petri, 10./11. Jh. ). — thunc-: 3. sg. -ot T 158,5; 3. sg. prt. -ota 159,3; gi-: part. prt. acc. sg. n. -oto 159,2. Hierher wohl auch: gi-tunchotov: part. prt. nom. sg. f. Gl 1,629,12 ( M, clm 22201, 12. Jh.; vgl. DWb…