Eintrag · Althochdeutsches Wörterbuch
zuomanôn sw. v.
sw. v. — Graff II,770.
zua-man-: 3. sg. -oot S 192,32 (B); 1. pl. -omees 200,26 (B); part. prs. nom. pl. m. -onte 246,28 (B).
zva-ki-manoter: part. prt. nom. sg. m. S 272,15 (B).
mahnen, ermahnen: a) jmdn. zu etw. ermahnen, mit Akk. d. Pers. u. abstr. Akk.: horrames cotchundida tagalihhiu qhuuedenti huuaz unsih zuamanoot stimma audiamus divina cottidie clamans quid nos ammonet vox S 192,32; im Part. Praet.: .. ofto zvakimanoter .. (der Priester) saepe admonitus si non correxerit etiam episcopus adhibeatur in testimonium 272,15; b) etw. anmahnen, fordern: mit abstr. Akk.: daz er allu zuamanonte daz âno murmulodin sin municha hoc ante omnia admonentes ut absque murmorationibus sint monachi S 246,28; mit Nebensatz: ruahchalose indi farmanente so refse indi keduuinge zuamanomees neglegentes et contemnentes ut increpet et corripiat admonemus 200,26.
Abl. zuomanunga.
Vgl. Betz, Deutsch u. Lat. S. 174.